För snart åtta år sedan träffade jag för första gången en person som idag betyder oerhört mycket för mig. Det var som att falla handlöst i marken första gången jag såg dig i ögonen, den vackraste människan jag sätt. Jag blev kär efter första ögonkastet och kunde inte sluta tänka på dig. Jag minns så väl första gången våra läppar möttes, när du höll för dörren in till sovrumet så att din lillasyster inte skulle komma in :) På den tiden var det mycket mer gulligt än vad det kanske låter nu. Men jag var så kär, ville alltid att du skulle komma hem till din pappa på helgerna för jag ville spendera all tid med dig. Och som vanligt när man är i den åldern så var jag bara intressant när ingen av dom andra grabbarna såg, allt var i smyg fast alla misstänkte saker.

  Sen flyttade jag ifrån sundsvall och vår kontakt bröts och vi pratade mindre och mindre och till slut var allt som bortblåst med vinden. MEN 7 år senare som ploppar du upp på min facebook genom en vänförfrågan och jag tänkte "Vem fan är Nocken?" Tills jag såg din profilbild, alla minnen kom tillbaka och ja mindes hur otroligt kär jag var i dig. Helt plötsligt kunde jag minnas hur du luktade, vilka kläder du brukade använda och ditt otroliga skratt. Vi bestämde oss för att träffas igen efter alla dessa år och allt började om på nytt, skillnaden är att denna gång fick jag min drömprins! 

Nu har vi varit tillsammans i över ett år (1år och 4 dagar) för att vara exakt och jag älskar dig bara mer och mer för varje dag som går. Jag hoppas för allt i världen att vi håller ihop tills vi lägger oss i graven, men det är nått som bara tiden kan visa. Vi är kära och vi älskar varandra samtidigt som vi båda kan gå varandra riktigt på nerverna ibland, men så fungerar kärleken! Du är mitt allt och jag älskar dig över allt annat! <3

Marcus Norberg du är min stora tonårskärlek, du är drömmen som blev till verklighet, du är allt och framförallt en underbar människa! Nu och föralltid <3

God morgon allesammans! 

Idag blev det tidig uppstigning även fast jag inte ska vara på sjukhuset förrän klockan 11, men älsklingen och jag ska in på birsta när dom öppnar och kika på en grej innan. Vad det är säger jag inte ^^ Det får bli en liten överraskning :) iallafall så ska jag på handrehab och kolla handen, hon ville se så att jag kommer igårng och kan använda mitt lillfinger som vanligt, vilket jag inte riktigt kan än men det blir nog bättre det med. Har fortfarande ont när jag ska knyta näven och lillfingret kommer inte alls ner till samma nivå som alla andra fingrar :/ vet inte om det beror på metallplattan som är insatt eller inte, för det känns så iallafall. 

... Vad ska man säga? Slå aldrig i en vägg, ett tips bara!